Pilatus och nutidsmänniskan
Livet, en teaterscen
I den eviga världsbilden ryms inte begreppet slump. Vi lever i ett ordnat universum, där all rörelse är en livsyttring med ett bestämt syfte. Vårt öde utgör ett möte mellan vår inre värld och vår omvärld. Den form vårt öde tar är dels regisserat från vårt övermedvetande och vår viljeinriktning och dels från Försynens arbete med att sammanlänka alla individers ödeskrafter till en ändamålsenlig utlösning i tid och rum. Ibland kulminerar livets teater i vissa historiska scener som skall vara klargörande och vägledande för människans utveckling. Det kosmiska teaterstycke, som troligtvis har haft den allra största genomslagskraften i mänsklighetens historia, uppfördes för tvåtusen år sedan och ger fortfarande sitt eko ut över mänskligheten. Det satte igång en mental våg, som sakta spred sig över jorden. Vi har sen byggt massor av katedraler, kyrkor och monument, för att påminna oss om detta skådespel. Det har genomsyrat vår konst och kultur. Orsaken till att detta skådespel fått så stor betydelse är att det knyter an till centrala krafter i vårt medvetande. De skådespel, sagor och myter som får kraft och lever vidare i generation efter generation, gör det p.g.a. att de verkligen speglar och berättar om vår innersta natur.
Pilatus, Kristus och Barabbas
I påskmysteriet finner vi tre huvudrollsinnehavare, Pilatus, Kristus och Barabbas. De är också uttryck för tre bärande delar av vårt eget psyke. Barabbas är förbrytaren, den som förbryter sig mot livslagarna. Han representerar den djuriska sidan av vårt sinne, som baserar sig på självbevarelsedrift, maktbegär, avundsjuka, själviskhet och hämndmoral. Kristus symboliserar osjälviskheten, ärligheten, konstnärligheten, fredsviljan, nästakärleken m.m. inom oss; vår mänskliga sida. Dessa två sidor utgör den bakomliggande konflikten i vårt medvetande. Den tredje rollinnehavaren i skådespelet och i vårt psyke är Pilatus. Han representerar just den delen inom oss som ställs inför den svåra uppgiften att välja om vi skall släppa Barabbas eller Kristus fri - låta själviskheten eller osjälviskheten segra .
Pilatus situation
Vi står i vår vardag ideligen i Pilatus situation; skall jag göra det som jag vet är gott, eller skall jag följa min begärledda vilja. Detta ställs på ett dramatiskt sätt på sin spets för Pilatus; han står som domare inför en kosmiskt medveten människa, vars kärleksutstrålning säkerligen påverkar honom, och hans beslut kommer antingen att leda till döden för Kristus eller för förbrytaren Barabbas. Det är nog ingen tvekan om, att Pilatus vet vad som vore det rätta beslutet, men han står inför en hetsande allmänhet som pådrivna av prästerskapet ropar, att han skall släppa Barabbas fri. Prästerskapet känner sig starkt hotat av Kristus. De hade ju sett och hört hur han fick allt fler anhängare, hur han ”uppväckte döda”, botade sjuka, gjorde blinda seende osv. Kristus påverkade människorna på ett sätt som förde dem bort från prästerskapets auktoritet. De måste bli av med honom, för att kunna behålla sin position. Vi kan se prästerskapet som en symbol för de etablerade, för den auktoriserade moralen och traditionen.
Flockens mening
Pilatus står ensam med sin uppfattning gentemot flocken. Vår uppfattning kan också ofta stå i motsättning till vår omvärld, våra vänner, traditioner eller t.o.m samhällets rättssystem. Och då krävs det en väldig själsstyrka för att våga gå sin egen väg, våga släppa Kristus fri. Martinus säger, att vi ofta hellre går fel väg tillsammans med flocken än rätt väg ensam. Grunden för detta är vår från djurriket nedärvda flockinstinkt. Att som flockdjur komma på avvägar och hamna utanför flocken är ofta detsamma som en snar död, att bli utlämnad till rovdjuren.
När man tittar närmare på våra vardagsrädslor handlar de i hög grad om variationer på rädslan att bli avvisad, bli utstött, att hamna utanför gemenskapen. Hur många har t.ex. inte börjat röka, dricka alkohol eller ta droger för att få vara med i gemenskapen, trots att en inre röst uppmanat dem att låta bli? Martinus beskriver, att en stark vilja kan endast finnas ”om man förnimmer sig i absolut kontakt med rättfärdigheten. Denna kontakt åter kan endast vila på antingen en absolut tro eller ett absolut vetande. När man inte orubbligt tror på sitt handlingssätt som rättfärdigt eller inte absolut vet att det är rättfärdigt, då kan man bara vara ett vacklande eller vajande strå inför livets stormar”(1). Och det är ju just bristen på såväl orubblig tro som absolut vetande, som präglar den materialistiska nutidsmänniskan. Hon saknar i hög grad vägledning för sin moral och blir därmed utlämnad till sina rädslor. Hennes trygghet blir hårdare knuten till hennes fysiska position; hennes kropp, ekonomi, arbete och ägodelar. Pilatus är också här ett uttryck för nutidsmänniskan. Hans trosförmåga har degenererat, han är en skeptiker och materialist.
Vad är sanning?
Pilatus skall nu förhöra Kristus, som är anklagad för att ha utgett sig för att vara konung. På den tiden var konung något annat än vad det är idag. Då var det inte någon åtskillnad mellan en andlig och en fysisk konung och folket hade en betydligt mer känslomässig och lättsuggererad inställning i relation till överheten. Pilatus frågar Kristus: ”Så är du dock en konung?” - Jesus svarade: ”Du säger det; jag är en konung. Därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna om sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst.”(2)
Det skall en viss själsstyrka till från Jesu sida, baserat på ett absolut vetande, för att med trolig avrättning som följd, våga stå upp för sanningen. Pilatus replikerar utifrån sitt skeptiska sinne. ”Vad är sanning?” Han gör sen som nutidsmänniskan, han vänder ryggen till det svar som Jesus eventuellt skulle kunnat erbjuda honom. Romarriket rymde många olika läror och alla påstod sig ju ha patent på sanningen. Om vi i vår tid påstår, att Martinus har den absoluta sanningen, får vi nog hos de flesta samma reaktion.
Maktens bevarande
Pilatus går sen ut och ropar till folkmassan:
”Jag finner ingen skuld hos denna människa”.(3) Men folkhopen och prästerna, godtar inte detta utan hetsar alltmer: ”Släpp Barabbas fri.” Och Pilatus inser att denna rättegång inte handlar om frågan ”Vad är sanning?”, eller vad som är rättvist, utan om att den rådande ordningen och makten till varje pris skall bestå. Och nog kan man fråga sig: Hur många rättegångar efter denna har inte haft motsvarande syfte - att fängsla oliktänkande, att oskadliggöra dem som hotar det bestående, istället för att finna sanningen?
Ibland pågår också samma process inom oss. När vi egentligen tycker att den mänskliga handlingen, frisläppandet av Kristus, är det enda riktiga, kan ändå försvarstalen och rädslan för förändring ta över. Vi låter bli att rubba det invanda och trygga, även om vi inser att det är destruktivt.
Vädjandet till medkänslan
Vad ska Pilatus göra? Hopen fortsätter att hetsa och vill ha Kristus korsfäst, men han känner att detta är inte rätt. Han gör ett sista försök att vända deras inställning genom att låta soldaterna tortera Jesus. Han piskas, slås blodig och lemlästas. Sen visar Pilatus fram Kristus för folket och prästerna. ”Se denna människa”(3), utropar Pilatus. Han hoppades därigenom ha stillat deras blodtörst och ha väckt deras medkänsla, men de är fortfarande förblindade av prästerskapets uppvigling.
I denna scen av detta kosmiska teaterstycke, tycker jag, att det finns ytterligare en psykologisk insikt att ta vara på. Nämligen vårt sätt att använda fysisk smärta eller sjukdom som ursäkt för att vi avviker från flocken, för därigenom att slippa ta personlig ställning. Hur många vegetarianer har t.ex. inte sagt sig vara allergisk eller må fysiskt dåligt av att äta kött, när det primära motivet är etiskt? Vi kanske någon gång känt oss lättade av att ha fått lite huvudvärk så att vi kunde skylla på den istället för att följa med på den där festen osv.
Det är som om vi slipper att känna oss personligt ansvariga, eller slipper väcka skuld hos den andra, om vi kan hålla oss till fysiska skäl istället för psykiska eller etiska. Vi tar då, på ett kamouflerat sätt, ställning för att Kristus skall släppas fri och hoppas därmed att slippa möta andras ogillande eller avvisande. Det är ett steg på vägen och är ju bättre än att släppa Barabbas fri, men det har en obehaglig bismak av oärlighet och olust, och bidrar ibland även till fysisk ohälsa.
Pilatus rädsla segrar
När Pilatus ännu inte gett upp sitt motstånd mot att följa folkens rop, satte prästerskapet in den stöt som skulle få Pilatus på fall. De sa: ”Om du inte ger oss Barabbas fri och avrättar denna upprorsmakare, som kallar sig ”Judarnas konung”, så är du inte kejsarens vän. Vi har bara en konung, och det är kejsaren i Rom. Vi blir då tvungna att klaga på allra högsta ort”.(3) Pilatus visste att det varit klagomål på honom tidigare. Ytterligare ett klagomål hos överheten skulle troligtvis innebära att han skulle komma att mista sitt ämbete. Vad skulle han göra? Hans materialistiskt inställda mentalitet hade ju sin trygghet i den materiella världen. Han hade kanske familj och troligtvis någon stor borg i Jerusalem, som han skulle mista med sitt ämbete.
Det krävs också för nutidsmänniskan en andlig resning och stort mod att låta moraliska skäl gå före sin fysiska trygghet. Kanske tvingas man ut i arbetslöshet, får flytta med familjen från den fina villan till en trång lägenhet och dessutom kanske betraktas som illojal mot företaget, även av sina tidigare arbetskamrater. Kanske man t.o.m. ställs inför rätta för att ha avslöjat hemligt material, även om man därigenom fått stopp på oegentligheter och mygel. Det krävs nog en absolut tro eller ett absolut vetande, om att ens handling är absolut rättfärdig, för att våga ta en så stor utmaning.
Dödsfruktan är roten till vår rädsla för förändring
När vi med hjälp av den andliga vetenskapen mer och mer kan förflytta vår identitet till vår eviga aspekt, kommer vi samtidigt mer och mer att erövra en sorts positionslöshet i den skapta världen. När vi identifierar oss med det skapta, t.ex. vår kropp, aktiveras vår dödsångest och självbevarelsedrift så fort kroppen skadas eller hotas. På samma sätt kan vi identifiera oss med en politisk eller religiös idé och får då vår självbevarelsedrift kopplad därtill och känner oss starkt hotade om någon framför kritik eller förlöjligar idén. Vi kan också ha mycket av vår identitet knuten till vårt arbete, vår bostad, familj eller kanske en klädstil. Vi har då positioner i vår fysiska värld att bevaka och ibland blir det viktigare än sanningen eller vår moral. Ju mer vår identitet vilar i att vi är eviga gudasöner/döttrar, ju färre strider om positioner i den fysiska och psykiska världen kommer vi att känna behov av att utkämpa. Det är ju bland annat därför som den vise tiger still, istället för att ta strid. Pilatus, liksom nutidsmänniskan, hade sin identitet i sin fysiska position och saknade andligt stöd för sin rättfärdighetskänsla. Därför hade han inget att sätta emot, när hans ämbete och dess medföljande fysiska fördelar hotades.
Syndernas förlåtelse
Men det är inte utan vånda som han vänder sitt samvete ryggen, d.v.s. låter korsfästa Kristus. Han tar fram vatten och ställer sig inför offentligheten, tvår sina händer och säger: ”Jag är oskyldig till denne rättfärdige mans blod; I fån själva svara därför.”(4) Men denna ritual kan inte befria honom från hans karma, däremot kan det lätta på ett dåligt samvete. Nattvarden, som är analog med denna händelse, har haft en gudomlig suggestiv funktion. Nämligen att lätta på det tryck som uppstår, när man faller till föga inför sina ofärdiga sidor, i kontrast till de höga, fina ideal som kristendomen inplanterat. Detta räckte inte för Pilatus del, utan han gav även order om att det på Jesu kors skulle stå ”Judarnas konung”. Martinus menar att detta från Pilatus sida inte var ironi, utan ett faktiskt ställningstagande. Pilatus såg, att var det någon som stod för sanningen, så var det Jesus.
Pilatus skyller på de andra
När Pilatus förklarar sin oskuld och skyller på de andra ger han också uttryck för den offermentalitet som präglar nutidsmänniskans materialistiska livshållning. När vi inte vågar stå upp för våra ideal och idéer sätter vi ofta igång med en massa försvarstal inom oss, som kan övertyga oss om, att det är p.g.a. de andra, som vi handlat fel eller kommit på avvägar. Vi anser att det är föräldrarnas eller samhällets fel, och vi blir lika maktlösa och deprimerade som vi är duktiga på att suggerera oss in i denna offerroll. Martinus hävdar, att det är insikten om, att man själv är det enda upphovet till sitt öde, som kan få livskraften att återvända. ”Dessutom finns det inget som så befordrar eller skapar positiv livskraft som insikten om, att man inte lider oskyldigt, att ens lidande betyder att Gud lyfter en från ett lägre tillvaroplan till en högre och fullkomligare livsnivå,...”(5). Den stora utmaningen i vårt möte med karmalagen är att inte fastna i skuld för vad vi har gjort, utan istället fokusera på de möjligheter, som öppnar sig gentemot vår framtid.
Att släppa Kristus fri leder till uppståndelse
Om Pilatus gett Kristus fri, hade han troligtvis mist sin position och lidit ett fysiskt nederlag. På samma sätt kan vi, om vi ger Kristus fri, kanske mista arbetet, en del av vår bekantskapskrets eller vår partner p.g.a. att vi beslutat oss för att följa den uppriktighet eller livsstil som vårt samvete bjuder. Detta kan vara smärtsamt, och upplevas som en korsfästelse, men sett i ett större perspektiv, är det födslovåndor i framfödandet av en högre och ljusare tillvaro. Heter det inte att den som ger sitt liv kommer att vinna det? Är det inte en uppmaning att våga mista fysiska fördelar för att uppnå andlig frihet? Det är denna process som symboliskt framställs, med att Jesus efter sin korsfästelse, ”uppstod från de döda”. Han lyfte sig därigenom över den dräpande principen och det därmed följande lidandet, för att kunna leva i ett högre och friare tillstånd. Och sa han inte: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör”(6)? Det är denna tro som den andliga vetenskapen vill göra tillgänglig för intellektuell forskning och bistå oss i erövrandet av ett absolut vetande, så att vi vågar ta ställning för den livgivande principen, d.v.s. att ge Kristus fri. Denna befrielseprocess är en gradvis rörelse, genom många jordeliv, fram till vår kosmiska födelse. Så Pilatus kommer länge ännu att leva ibland oss och i oss. Men för varje gång vi i vår vardag lyckas släppa Kristus fri, kommer allt fler av det riktiga människorikets ljusstrålar att nå in i vårt liv och ge näring och kraft åt framväxandet av en rättvis, modig och självständig ”domare” i vårt inre. Och med hjälp av den andliga vetenskapen kommer ”domaren” allt tydligare att se, att han i livets skådespel aldrig är utlämnad, aldrig är ensam. Det kommer sakta, steg för steg att uppdagas för honom, att varje liten händelse i vardagen är en omsorgsfullt regisserad akt, i den livets saga vars slutord är: ”Se allt är mycket gott”.
Texthänvisningar till Martinus litteratur:
(1) LB IV, st. 1250
(2) Vad är sanning?, kap. 1
(3) Jordmenneskets skæbneårsag: Pilatus, Kristus och Barabbas, kap. 4
(4) Vad är sanning?, kap. 3
(5) Kosmos, Svar på brev från en sjuk, nr.1/81
(6) Påsk, kap. 11
Sören Grind, 2/2 –96